Pages

31 Oct 2008

megastrukturen eller det övergivna


Nagakin Capsule Tower, Kisho Kurokawa. 1970-72.

Byggnaden är en realisation av det metabolistiska projektet. Modulerna kopplas till megastrukturen och flyttas och byts ut efter behov. Fast inga moduler har flyttats. Själv har jag svårt att förstå längtan efter föränderlighet genom att fysiskt flytta delar av byggnaden, det känns alltid så missriktat som utopi.

Men om man bortser från 60-talets misslyckade drömmar har byggnaden ändå klara kvaliteter. Om byggnaden lyckas bli minnesmärk vore det fantastiskt vackert med en sekvens av bilder där alla byggnader runt omkring förändras men detta hus står kvar orört och orörligt. En bild av en dröm som dött när den var omöjlig att anpassa till förändringen.

29 Oct 2008

en campingplats i niigata


Kawanishi Camping Cottage B - Atelier Bow-Wow 1999.
Jag besöker stugan i egenskap av rekvestia/modell, en ny bok om Bow-Wow håller att produceras och vi från labbet blir inbjuda vara med. Vi lämnar Tokyo kl 3 på morgonen och anländer efter diverse pauser och väntan kl 8 till de regniga slutningarna ovanför Tokamachi.

Inuti stigan är det mörka väggar och golv. I vardera av de 3 vingarna finns ett klart färgat inslag. Ovan köket och de tre vingarns mötespunkt.

Det mörka ramar in utsikten. Sovdelen.

Vy mot köket från sovdelen, skogen glider in i huset på ett högst påtagligt sätt.

Sett nedifrån liknar det nästan en insekt.

Litteratur:
Bow-Wow from Post Bubble City s148-153
Graphic Anatomy Atelier Bow-Wow s18-21

27 Oct 2008

Maison Hermes - Ginza

DSC_1668.JPG
Vy genom ett glasblock.
I Ginza ligger märkesbutikerna tätt, denna är av Renzo Piano.
DSC_1661.JPG
Ett slag för den enhetliga fasaden.

Ginza

DSC_1645.JPG
På söndagar är Chuo dori avstängd för biltrafik.
DSC_1672.JPG
Här någonstans springer ett teve-team fram och intervjuar oss om problemen med förgiftad kinesisk mat.

Och utanför HM är det fortfarande kö. Även om den är betydligt kortare nu, ca 5 min verkade det som tog den här söndagen, en rejäl skillnad mot de två timmar det var för några veckor sen.

26 Oct 2008

something else

DSC_1708.JPG
Det är inte ett rymdskepp, det är ett atrium.
Tokyo International Forum , Rafael Viñoly, 1996. Ett kongresscenter mellan Tokyo Station och Yurakucho längs Yamanote.
DSC_1697.JPG
Denna byggnad är resultatet av den första väl genomförda internationella tävlingen i Japan. Och precis som det skall vara vid en tävling var detta förslag, som vann, betydligt bättre än de andra, detta har jag fått lära mig i skolan. Hela skapelsen är märklig men detta enorma tomma rum är imponerande i sig.

några hus i Meguro


Framför byggnaden ett litet tempel.

Meguro är en av Tokyo23. De 23 administrativt fristående städer som utgör stadskärnan i Tokyo med totalt 8-9 miljoner invånare. Meguro är den stad där stadsdelen Komaba som jag bor i ligger.

Förorts villa. Låda på låda, några vinklar.

Butik. Men alla byggnader ser inte ut såhär.



Fast denna är ännu mer ovanlig.

vatten och motorväg


Före olympiaden 1964 var Tokyo en stad med synliga kanaler och floder. Sedan drogs motorvägarna fram där. Inte alltid, inte överallt.

25 Oct 2008

ett möte


Komaba Glen Park möter villaområdet. Trottaren slutar. Gatan smalnar av.

24 Oct 2008

Archi-Neering Design 2008


I en ovanligt ful men ändå intressant byggnad befinner sig AIJ. De har utställningar och föreläsningsserier. I biblioteket kan man läsa exempelvis Arkitekten och Arkitektur. För tillfället har de en extremt omfattande utställning av modeller som beskriver konstruktionen av ett antal olika byggnader. Modellerna är ibland helt fantastiska. Utställningen pågår en dryg vecka och är över den 28:e.

Berthold Lubetkin 1934 - London Zoo, Pingvin pool. Modellen visar armeringen i den ena rampen.

Nagoyas universitet.

Saint Marys Cathedral, Kenzo TANGE

Waro Kishi, om jag kommer ihåg korrekt.

21 Oct 2008

allt är som vanligt


Gap space. Entré.

Ventilationstorn. Yamamate-dori.

Runt fönster nära Yoyogi-koen, arkitekt okänd. Ibland är koncepten bakom hus skamlöst tydliga. Och jag gillar det. Men efter ett tag blir man en aning blind, skalan som upplevs som förskjuten med 10-20% när man anländer blir normal, neonljusen och dånet från en pachinko-hall är vardag. Det känns i hela min kropp onaturligt när det är långt mellan husen.

Det är fortfarande väder som en hygglig svensk sommardag.

20 Oct 2008

någonstans i östra Japan

Vid denna tidpunkt i livet har man redan flera gånger upplevt kärleken, och den utvecklar sig inte längre enbart efter sina egna och omutliga lagar i ens häpna och passiva hjärta. Man hjälper den på väg, man förfalskar den med hjälp av minnet och suggestionsförmågan. När man känner igen ett av dess symptom drar man sig till minnes de andra och frammanar dem på nytt.

Ibland, när man springer in något oväntat, är det svårt att i sig avgöra kvaliten på det funna objektet. Ibland är det mer intressant än vad vad man kan vänta sig. Ibland är glädjen i att finna objekt viktigare än objekt i sig.

Entré.

House A av Ryue Nishizawa.

(östra Japan är platsen som huset placeras på i viss arkitektonisk press, då beställaren inte vill att det ska vara känt var huset finns. jag vet, av en slump, den precisa platsen. och rykten om vem som bor där.)

19 Oct 2008

Uehara, house in


House in Uehara, Kazuo Shinohara 1976.Sedan jag besökte huset 2007 har det blivit renoverat.

House in Uehara, Kazuo Shinohara 1976. Since I visited the house in 2007 it has been renovated.


The character of this house is undisturbed, the rough spaces makes for clear spatial divisions. But let us be clear, the house is not made for living. You just inhabit it. The house provides space. It is up to you to use it. The house is warm in summer, cold in winter. You live with nature. 
It is fun to visit buildings like this on several occasions, it provides a depth, you get a better feeling for the house.

Men i all huvudsak existerar fortfarande karaktären av detta hus ostörd. Ibland frågar man sig då man ser ritningarna av japanska hus det faktiskt är leva i dem. Svaret är inte att dessa hus (eller japanerna) upphäver naturlagarna utan att det helt enkelt är väldigt besvärligt. Det är fruktansvärt varmt på sommaren, det är kallt på vintern. Men på våren och hösten är trevligt.

Det är kul med återbesök i byggnader som är fantastiska. Speciellt som jag ska ta en kurs som handlar om Shinoharas hus.

NOTE
Added English translation. For more about Tokyo (in English) see here. For more about Shinohara, click the label below.

16 Oct 2008

trivialt


Eftermiddag, hus tak, Carrot Tower.

Konstruktionsarbeten på Odakyu-line.

Det är varmt, onaturligt varmt för årstiden, och luften är klar. Kunde se bergen håll från campus i dag. Kanske besöker dem i helgen.

15 Oct 2008

cykelpendling, del 2


Cyklar man den här vägen tar det 22 min till skolan. Men vägarna är lite väl stora, tycker jag. 7,9 km.

14 Oct 2008

Egota House A


Egota House i Numabukuro av Kazunari Sakamoto, 2005. I det här huset finns 5 lägenheter. 4 är i två plan, dessa överlappar varandra så varje enskild lägenhet har utsikt åt 4 håll. För separera sig från gatan är husets bottenvåning en halv våning över gatan. En vanlig taktik för minska insyn i hus som likt detta lever i frånvaron en skyddande mur.

Huset är det första av 4 planerade hus i grupp som är en nedskalat variant av Sakamotos omdebatterade förslag för ett område i München.

Entré längs den gröna väggen. Huset har fyra distinkt olika fasader, en vit, en gul, en grön och en i plåt.

Edo Tokyo Musuem


Just the building itself, which looks like it has been spirited from the set of Star Wars, is a wonder. - Lonely Planet Japan

Tokyo Metropolitan Edo-Tokyo Musuem av Kiyonori Kikutake - 1992.
I denna byggnad, som nog upplevs som en av de största i Tokyo, visas stadens historia upp i form av en serie modeller. Edo var namnet på Tokyo innan Meiji-perioden i japanskhistoria, dvs när landet öppnar upp sig mot väst och inleder en moderniseringsprocess som på 50 år gör det jämbördigt med västmakterna. Staden Tokyo förvandlas då till en testplats för modern livsstil. Något som den fortsatt att vara i nästan 150 år.

Hur skulle Sthlms stadsmuseum se på staden om de inhystes i en liknande byggnad?

13 Oct 2008

Asakusa i skymningen


Shoppinggatan på vägen till templet.

Rislampor är vackra i sig.

Asahi Super Dry Hall - Philippe Strack+Makato Nozawa/GETT 1989.
Den gyllene flamman eller skummet som blåses av ölet är 43 meter lång, 14 meter hög, 12 meter bred och väger 360 ton. Vissa associerar dock till annat när de ser denna märkliga ölhall.

Todai Komaba Campus 2


Tokyos Universitet är Japans elitskola. Här utbildas i princip alla som får höga befattningar inom byråkratin. Universitet har flera campus, bland annat i Komaba, där jag bor. Detta har också givit namn åt stationen, Komaba-Todaimae.

Campusområdet genomgick en större ombyggnad under ledning av Hiroshi Hara. Känd också för Kyotos tågstation, Umeda Sky i Osaka, ett antal villa projekt och som arkitekturteoretiker. I mina ögon är han av de få japanska arkitekter som tagit sig an problemet med riktigt stora byggnader på ett framgångsrikt sätt.

Det centrala temat för den östra byggnaden.

Atriumet är ett öppet rum.

Så här stora projekt blir lätt oöverblickbara med all kul detaljering. Men det är kul att gå omkring här även om det var tomt en regning lördag.

11 Oct 2008

I love the feeling of being slightly lost

I loved to draw when I was a little girl
It helped me see the world as I wanted it to be
Sometimes I walk home through a network of car parks
Just because I can
I love the feeling of being slightly lost

To find new spaces, new routes, new areas
I love the lack of logic

St Etienne - Finisterre

Det finns olika sätt att närma sig förståelsen av saker som egentligen inte går att förstå. Som stora städer. Det går att läsa kartor, analoga eller digitala och därifrån dra slutsatser om det som kommer att finnas framför dig. Man kan också försöka promenera i staden med eller utan karta, med eller utan vägledning. Vägarna man tar och därmed slutsatserna blir olika. För städer som är i besittning av ett utmärkt tunnelbanesystem är det ibland enklare att bara navigera utifrån tunnelbanestationer, staden blir till en mängd, av i sig, hanterbara områden. Man kan också försöka med buss eller bil men detta har jag väldigt ringa erfarenhet av. En annan metod är att cykla, det mest fantastiska är hur långt från där man vill vara man är innan man inser hur vilse man faktiskt är. Hur snabbt man rör sig på vissa gator och hur långsamt man rör sig på andra. Och hur detta förskjuter skalan upplevelsen. Och sedan stannar jag och tar fram kartan, cyklar vidare och någon minut senare är jag i princip vilse igen. Lyckligtvis kan jag oftast ändå lokalisera mig snabbt när väl stannar. Även här varierar svårigheten beroende på kvaliteten på de kartor man äger, stadens logik för ange en adress, ens egen förmåga att korrekt läsa de eventuellt existerande gatuskyltar eller angivelser som finns. Dessa faktorer är inte oviktiga, ty i vissa städer har inte alla gator namn. Eller om de har namn går de kanske inte att läsa med den språkliga förmåga man besitter, det blir en övning i att känna igen mönster.

Efter ett tag arbetar man fram ett antal strukturer för navigera i staden men det finns en risk att bekvämligheten i dessa system tar över och att man överger njutningen i att finna nya platser, att utarbeta nya vägar. Denna last, som kanske kan kallas bekvämlighet, blir allt mer sannolik när man färdas längre sträckor eller mellan a och b av ren vana. Långsamt växer staden ändå. Man förstår mer och mer av logiken. Och oftast är det vid denna tidpunkt, när man börjar förstå logiken i det system som nästan ändå finns någonstans där, som det är dags att bege sig. Det är då man tänker sig att man förstår hur de olika byggnaderna i staden relaterar till olika gator, hur olika utrymmen fungerar, vilka skiften i verksamheter längs gatan som pekar på vissa samband. Trots detta är man alltid en aning förvirrad när man beger sig utanför sina etablerade rutter. För i det finns alltid fenomen som avviker från det förväntade, händelser som inte verkar enligt de mer eller mindre sammanhängande regler man byggt upp för den byggda miljön.

Någon gång finns ändå längtan om att faktiskt förstå reglerna som är inbyggda i systemet som omgivningen utgörs av. Vid en viss tidpunkt uppstår en längtan efter exakthet vid navigationen men trots att precisionen ökar ju längre tid som går handlar det ändå om något annat, när väl staden blir stor nog går det inte längre att förstå allting. Det finns alltid okända områden men dessa känns mindre okända då logiken bakom dem är klar, det är mer en slags variation av känt tema än upplevelsen av en ny plats.

Detta problem är övergående. Det finns i dag metoder – tekniker – för att navigera, digitala kartor sammankopplade med GPS och gatuvyer. Men jag äger inte någon av dessa. Det är möjligt att aldrig behöva vara förvirrad. Men är det önskvärt?