Samband eller ett förvirrat sinnes längtan efter kopplingar

Jag söker flygbiljetter för en resa mellan Sthlm och Tokyo. Bland de mer udda alternativen hittar jag en resa med BA; Stockholm-London, London-Singapore, Singapore-Tokyo. Resan är för mig onödigt lång och komplicerad. Jag tittar vidare men den sätter ändå igång en slags reaktion i mig. Så lite senare öppnar jag SMLXL och bläddrar fram till essän:

Singapore
Portrait of a Potemkin Metropolis
Song lines
... or Thirty Years of Tabula Rasa.

Och jag läser om SPUR (Singapore Planing and Urban Research group), dessa hjältar och deras visioner för den Framtida Asiatiska Staden. Anyone with any appreciation for the sense of city will agree that a true city is congested city – congestion not of cars but of people drawn close together by multitude of related activites... High buildings will be the norm rather than the exception. Och här någonstans tänker jag på relationen mellan Beijing, Shanghai, Xi'an, Moskva, Osaka och Toyko. En serie av städer jag besökt och hur täta de har känts. Xi'an, Moskva och Beijing hamnar på en sida och Osaka, Tokyo och Shanghai beter sig annourlunda. Täthet, historia och skuld.


William Gibson, 80-talets undertrycka dystopiska framtids som oväntat har överlevt tiden skriver i Wired, på den tiden då det var världens mest samtida tidskrift, en essä; Singapore: Disneyland with the Death Penalty. När han lämnar Singapore drömmer han vagt om Hak-Nam – Hongkong Walled City, den numera rivna drömmen om den 3dimensionella staden realiserad genom en serie av omständigheter och byggande, historier om vertikala gator i form av trapphus, knarkfabriker på 5:e våning, frisörsalonger på 4:e våningen. I Osaka äter jag middag som den 3:e personen i en restaurant byggnad. Restaurant på restaurant, entré med hiss. En dag denna sommar sitter jag på ett café vid en galleria och funderar över möjligheten att blanda program på olika sätt. Eller helt enkelt en vag mardröm om bo i en galleria.

Rem citerar Gibsons uppfattning om staden, både direkt och sedan avslöjande genom en beskrivning av en restaurantgata där var håll i väggen presenteras som en värld, bakom väggen ligger den centrala diskanläggningen för alla ställen, i ett kontrollrum övervakas varje enskild transaktion, var matbit. Detta är en foodcourt ut och invänd, förvandlad till en autentisk upplevelse av matkultur, men samtidigt i utförande och precision ändå en foodcourt. Och samtidigt en representation av Singapore.


Spiralbuilding av Fumiko MAKI
Fumiko MAKI, vars namn bör kännas till för att han definierar vad Megastrukturer är i ett för sedan vända sig till något annat – gruppform, besöker Singapore och ser en relaisation av metabolisternas drömmar som i Japan inte riktigt lämnat det teoretiska stadiet, här är drömmarna utförda. Så en resa via Singapore till Metabolisternas Japan är en omväg, men kanske en nödvändig detour. Den stora resan, drömmen om besöka en annan och därmed mogna som människa involverar av nödvändighet omvägar för komma fram till målet, John Ruskin har rätt när han anklagar järnvägen för att ta bort essensen av resan man samtidigt fel för utan järnvägen blir resan ett privelegium, i dag ses inte järnvägen som ett hot mot civilisationen utan snarare är den ett hopp inför framtiden. Och som sådan är också ett mer genuint äkta sätt att resa, en upplevelse där resan i sig kan vara målet. Transibirska med tåg av Shinkansen eller TGV klass.

I Singapore skapas prototypen för den kinesiska storstaden, den stadsutveckling som precis hade börjat explodera när Rem skriver om Singapore befinner sig i dag i välkänt tillstånd av makalös och explosiv förändring, ty skiften och migrationsströmmarna inom Kina är av en skala världen aldrig tidigare skådat. Mängden stad som produceras av nödvändighet betyder något i sig. Men Singapore är inte en generell stad, Shanghai är det. Jag har aldrig varit i Singapore.

Men jag har varit i Tokyo. Och jag ska dit igen, snart.