31 Dec 2008
slut på ytterligare ett år
Solen går ned över Tokyo den 31 december 2008. Ett år som trots en lovande start och en del fantastiska händelser ändå är en stor besvikelse. Men nog om det förflutna.
Gott nytt år!
Hillside Terrace
Hillside Terrace av Fumiko Maki. En ovanligt sammanhållen miljö i Tokyo som utan skyskrapor skapar en stad i staden, eller kanske en by i byn. Från sent 60-tal till 90-tal. Det sammanhängande består i såväl detaljering, typologi, ägare och arkitekt. Just genom denna serie av omständigheter är projektet extremt lyckat.
Det innehåller en lek med nivåer, dels nödvändiga.
Dels konstgjorda.
Det skapas en serie av platser framför husen. Något som är ytterst ovanligt i Tokyo hos projekt i den här skalan.
30 Dec 2008
återhämtning
Så vi befinner oss helt plötsligt på Izu-halvön för att besöka onsen.
I en liten stad samlad längs en liten flod.
Stilla havet en stilla dag.
Men kanske det häftigaste är att åka tåget mellan de olika turistmålen längs halvön.
De varierande scenerna flyter förbi framför tågfönstret.
Och jag tänker på beskrivningar av säsongen och resor med slingrande tåg någonstans längs den franska atlantkusten, men trots allt är landskapet mer kuperat här.
Det är inte bara estetik som ligger bakom utformningen av Shinkansen nosar, det är en lång serie med utveckling och tester för att minimera ljudet som uppstår då tåget åker in och ut ur de oräkneliga tunnlar som existerar längs den japanska järnvägen. Påstås det.
26 Dec 2008
Shibuya från ovan
22 Dec 2008
om avsaknaden av ett eget förflutet
21 Dec 2008
Soshigaya-Okura i regnet
20 Dec 2008
Odakyu-sen, 2 saker
I hastigheten existerar det vackra, ibland åker jag tåg för påminna om de olika sätten att se staden på. Eller så tänker jag på det då jag måste åka tåg.
I Shimokitazawa:
Trots mängden mobiler i japan är telefonkioskerna alltid närvarande.
Infrastrukturen känns gammal, den förmedlar en känsla av att åldras.
Ibland får jag en känsla av hur resonemangen fungerar här; rökning förbjuden skylten och reklamskyltarna som maximeras i mängd istället för intryck. Ovanför kablarna som är overkligt många just här. Och då inser jag att jag lever inuti framtiden, och detta innebär olika saker. Dels glassiga ytor där all infrastruktur göms undan och allt är osynligt och dels motsatsen är allt är uppenbart och eller förtydligat. Och jag vet att den här platsen snart inte finns längre.
19 Dec 2008
Tokyo från ovan
ett arkitektkontor i tokyo
Högt upp i byggnaden står ett par dalahästar i en trappa och kanske tänker jag på Sverige.
Vyn från vardagsrummet består huvudsakligen av himmel. Varje fönster i huset är placerat för åstadkomma en specifik effekt. Varje fönster är en upplevelse.
Vy från takterrasen, som en av arkitekterna (sensei) beskrev det, man ser den urbana byns morfologi, väldigt tydligt med höghusen som brandskydd som omger en grupp med lägre byggnader. Kanske inte helt enkelt att fånga på bild men i verkligheten väldigt tydligt.
Trappan upp till takterrassen.
Vardagsrummet.
House and Atelier Bow Wow, Atelier Bow-Wow, 2005. Bostad och arkitektkontor.
Delen som innehåller arkitektkontor. Med ett element som arkitektoniskt element, huset fungerar utan luftkonditionering; fönsterkarmarna är av trä, isolering, tvåglasfönster och en värmeväxlare som arbetar mot en brunn under huset där vattnet alltid är 15 grader. Köldbryggorna är minimerade, något som ger huset ett mycket behagligt klimat. Något som kanske verkar normalt; men i Tokyo är det högst speciellt.
Arkitektkontor och bibliotek.
Trappan är det sammanbindande som leder från de nedre våningarnas betong ytor upp till bostadsdelen som med trägolv och väggar. (Ibland önskar jag också att min svenska fortfarande var sammanhängande)
14 Dec 2008
på gränsen till ett normalt liv
12 Dec 2008
10 Dec 2008
en kort paus
I dag var det 18 grader varmt och solen sken. Jag gjorde en liten utflykt längs Tamagawa och ägnade mig sedan åt mapping.
För mina otränade ögon liknar det en begravningsplats. Tamagawa möter Tokyo bukten. I bakgrunden flygplatsen Haneda. I antal passagerare räknat världen 4:e största flygplats. Nästintill bara inrikesflyg. Detta trots ett otroligt bra tågnät.
Längs floden.
Hur man gör något enkelt, som en trappa, komplicerat.
Kawasaki-ken
Tokaido Shinkansen lämnar Tokyo på väg söderut.
En driving range. Denna är inte nätbur utan har ett nättak som man går under.
För mina otränade ögon liknar det en begravningsplats. Tamagawa möter Tokyo bukten. I bakgrunden flygplatsen Haneda. I antal passagerare räknat världen 4:e största flygplats. Nästintill bara inrikesflyg. Detta trots ett otroligt bra tågnät.
Längs floden.
Hur man gör något enkelt, som en trappa, komplicerat.
Kawasaki-ken
Tokaido Shinkansen lämnar Tokyo på väg söderut.
En driving range. Denna är inte nätbur utan har ett nättak som man går under.
9 Dec 2008
8 Dec 2008
tokyo från ovan
Tokyo sett från ovan, staden liknar ingenting, husen står tätt bredvid varandra, en motorled, en järnväg och kanske en flod slingrar sig fram genom massan av bebyggelse.
Men Tokyo är ett de fenomen som beter annorlunda beroende på var man observerar det. Den oordning och det kaos man observerar från ovan, när man rör sig genom staden slumpmässigt eller i hög hastighet med ett tåg. All sorts slumpmässig och oreda upphör när man ser på staden i lugn och ro. Det är overkligt rent, kanske verkar detta konstigt tills du ser tre personer i en blomsterbutik som sopar rent trottaren efter stängning, eller en gammal dam som städar upp utanför sitt hem.
Det är inte det att det saknas skräp, det är bara att det är hanterat. Det saknas inte oreda, men allt potentiellt kaos och all smuts håll under kontroll genom en gemensam ansträngning. En av de första sakerna som slår en väluppfostrad turist är man försöker göra sig av med det skräp man samlat på sig. Det är nästintill omöjligt. Och så vidare.
Så är detta ett perfekt paradis där allting bara fungerar enligt principer bortom vad vi kan förstå? Nej, jag tror inte det. Men för att vara en sådan sjukt stor stad fungerar allting överraskande smidigt.
Men Tokyo är ett de fenomen som beter annorlunda beroende på var man observerar det. Den oordning och det kaos man observerar från ovan, när man rör sig genom staden slumpmässigt eller i hög hastighet med ett tåg. All sorts slumpmässig och oreda upphör när man ser på staden i lugn och ro. Det är overkligt rent, kanske verkar detta konstigt tills du ser tre personer i en blomsterbutik som sopar rent trottaren efter stängning, eller en gammal dam som städar upp utanför sitt hem.
Det är inte det att det saknas skräp, det är bara att det är hanterat. Det saknas inte oreda, men allt potentiellt kaos och all smuts håll under kontroll genom en gemensam ansträngning. En av de första sakerna som slår en väluppfostrad turist är man försöker göra sig av med det skräp man samlat på sig. Det är nästintill omöjligt. Och så vidare.
Så är detta ett perfekt paradis där allting bara fungerar enligt principer bortom vad vi kan förstå? Nej, jag tror inte det. Men för att vara en sådan sjukt stor stad fungerar allting överraskande smidigt.
7 Dec 2008
Kaguruzaka - del 2
Även i centrala Tokyo existerar det hus med vad jag uppfattar som helt normala mått. Det är som en trist bit av miljonprojektet är inplanterad.
Vänster: Bara några hund meter senare stöter jag på de här sammaväxta husen. Notera fönstret som kikar fram.
Höger: Entré till en gränd. Vanligtvis är utrymmet mellan husen när det är såhär smalt inte tillgängligt i Tokyo.
Inuti gränden. Foton från samma punkt, vy åt två håll.
Bostadstorn. Notera att det är en tvåspännare. Tomten bredvid är en parkeringsplats.
Subscribe to:
Posts (Atom)