7 Jul 2008

anteckningar, 2007

2007-04-24

Jag tror att mötet med Tokyo oundvikligen blir djupt komplext. Arkitekturen är ful och oengagerade, skalan är märklig, det verkar som allt är värre.
Justteringarna inträffar snart. Jag vänjer mig långsamt.

2007-04-13

De sista dagarna i Tokyo börjar jag drömma så fort jag sluter ögonen. Även om jag inte somnar börjar jag drömma, drömmarna sprider ut sig från det ögonblick då mina ögon sluts. De alternativa historierna breder ut sig från och jag vet varken ut eller in. Jag vaknar upp en natt och vet inte hur jag hamnade här, i sängen. Jag minns gårdagen och en dryg och vacker norska. Något saknas däremellan och jag har inget minne av att ha gått och lagt mig.
Men jag minns tydligt hur jag gick vidare, men det gjorde vi aldrig.
Det var inte så det gick till. Men det tar en lång stund av panik innan jag till sist minns att det vi inte gjorde är det som verkar verkligt.
Jag vet i ett ögonblick att det jag inte känner till är det jag vill ha. Men att svartsjukan jag känner ett ögonblick en natt är verklig vet jag baserat på smärtan jag känner i bröstet. Jag förstår den inte och det gör ont och jag är ensam.
-> Det är märkligt vilka konsekvenser upprepade antydningar om vad som eventuellt borde kunna hända har på upprepade känslor av ensamhet...

2007-04-06
Jag vet något om Tokyo som alla andra vet. Kanske vet jag mer än lovligt mycket mindre. Jag vet i alla fall en del om eventuella ut och eller ingångar ur möjligheterna i staden som väv. Som massa av märkliga hus och en slags total förvirring. Det är mycket galet och postmodernt.
Jag har lärt mig om att vara ledare, om att försöka hålla ordning och tempo. Och att samtidigt hitta. Det blir enklare när förväntningarna tonas ned.
Det är jobbigt att inse att teorin om bigness faktiskt är korrekt. Att när en byggnad blir stor nog övergår den ifrån att vara en helhet till att bli frikopplade delar.
Insidan saknar verklig relation till utsidan. Det är mindre smickrande att tänka sig det 3d som något som kan göra mig lycklig på ett slags långsamt infriande vis. Jag blir besviken när jag ser det frigjorda utbredda finlandsfärjs intreiören. När det dessutom bara är början på problemen. Mina förhoppningar om att Japanerna skulle ha löst storlekens problem infriades inte. Däremot har de löst eller åtminstone hanterat täthetens problem. Och problemen med infrastrukturen. Jag vet inte längre något andra inte vet. Jag vet något om krossade förhoppningar.
Hiroshi Hara har en del av aspekterna av lösningen andra saknar de helt och hållet.


Dessa anteckningar är förvirrade. Men så var jag också djupt förvirrad av Tokyo.

No comments:

Post a Comment