Eftermiddag, hus tak, Carrot Tower.
Konstruktionsarbeten på Odakyu-line.
Det är varmt, onaturligt varmt för årstiden, och luften är klar. Kunde se bergen håll från campus i dag. Kanske besöker dem i helgen.
16 Oct 2008
trivialt
Eftermiddag, hus tak, Carrot Tower.
Konstruktionsarbeten på Odakyu-line.
Det är varmt, onaturligt varmt för årstiden, och luften är klar. Kunde se bergen håll från campus i dag. Kanske besöker dem i helgen.
15 Oct 2008
cykelpendling, del 2
Cyklar man den här vägen tar det 22 min till skolan. Men vägarna är lite väl stora, tycker jag. 7,9 km.
14 Oct 2008
Egota House A
Egota House i Numabukuro av Kazunari Sakamoto, 2005. I det här huset finns 5 lägenheter. 4 är i två plan, dessa överlappar varandra så varje enskild lägenhet har utsikt åt 4 håll. För separera sig från gatan är husets bottenvåning en halv våning över gatan. En vanlig taktik för minska insyn i hus som likt detta lever i frånvaron en skyddande mur.
Huset är det första av 4 planerade hus i grupp som är en nedskalat variant av Sakamotos omdebatterade förslag för ett område i München.
Entré längs den gröna väggen. Huset har fyra distinkt olika fasader, en vit, en gul, en grön och en i plåt.
Edo Tokyo Musuem
Just the building itself, which looks like it has been spirited from the set of Star Wars, is a wonder. - Lonely Planet Japan
Tokyo Metropolitan Edo-Tokyo Musuem av Kiyonori Kikutake - 1992.
I denna byggnad, som nog upplevs som en av de största i Tokyo, visas stadens historia upp i form av en serie modeller. Edo var namnet på Tokyo innan Meiji-perioden i japanskhistoria, dvs när landet öppnar upp sig mot väst och inleder en moderniseringsprocess som på 50 år gör det jämbördigt med västmakterna. Staden Tokyo förvandlas då till en testplats för modern livsstil. Något som den fortsatt att vara i nästan 150 år.
Hur skulle Sthlms stadsmuseum se på staden om de inhystes i en liknande byggnad?
13 Oct 2008
Asakusa i skymningen
Shoppinggatan på vägen till templet.
Rislampor är vackra i sig.
Asahi Super Dry Hall - Philippe Strack+Makato Nozawa/GETT 1989.
Den gyllene flamman eller skummet som blåses av ölet är 43 meter lång, 14 meter hög, 12 meter bred och väger 360 ton. Vissa associerar dock till annat när de ser denna märkliga ölhall.
Todai Komaba Campus 2
Tokyos Universitet är Japans elitskola. Här utbildas i princip alla som får höga befattningar inom byråkratin. Universitet har flera campus, bland annat i Komaba, där jag bor. Detta har också givit namn åt stationen, Komaba-Todaimae.
Campusområdet genomgick en större ombyggnad under ledning av Hiroshi Hara. Känd också för Kyotos tågstation, Umeda Sky i Osaka, ett antal villa projekt och som arkitekturteoretiker. I mina ögon är han av de få japanska arkitekter som tagit sig an problemet med riktigt stora byggnader på ett framgångsrikt sätt.
Det centrala temat för den östra byggnaden.
Atriumet är ett öppet rum.
Så här stora projekt blir lätt oöverblickbara med all kul detaljering. Men det är kul att gå omkring här även om det var tomt en regning lördag.
11 Oct 2008
I love the feeling of being slightly lost
I loved to draw when I was a little girl
It helped me see the world as I wanted it to be
Sometimes I walk home through a network of car parks
Just because I can
I love the feeling of being slightly lost
To find new spaces, new routes, new areas
I love the lack of logic
St Etienne - Finisterre
Det finns olika sätt att närma sig förståelsen av saker som egentligen inte går att förstå. Som stora städer. Det går att läsa kartor, analoga eller digitala och därifrån dra slutsatser om det som kommer att finnas framför dig. Man kan också försöka promenera i staden med eller utan karta, med eller utan vägledning. Vägarna man tar och därmed slutsatserna blir olika. För städer som är i besittning av ett utmärkt tunnelbanesystem är det ibland enklare att bara navigera utifrån tunnelbanestationer, staden blir till en mängd, av i sig, hanterbara områden. Man kan också försöka med buss eller bil men detta har jag väldigt ringa erfarenhet av. En annan metod är att cykla, det mest fantastiska är hur långt från där man vill vara man är innan man inser hur vilse man faktiskt är. Hur snabbt man rör sig på vissa gator och hur långsamt man rör sig på andra. Och hur detta förskjuter skalan upplevelsen. Och sedan stannar jag och tar fram kartan, cyklar vidare och någon minut senare är jag i princip vilse igen. Lyckligtvis kan jag oftast ändå lokalisera mig snabbt när väl stannar. Även här varierar svårigheten beroende på kvaliteten på de kartor man äger, stadens logik för ange en adress, ens egen förmåga att korrekt läsa de eventuellt existerande gatuskyltar eller angivelser som finns. Dessa faktorer är inte oviktiga, ty i vissa städer har inte alla gator namn. Eller om de har namn går de kanske inte att läsa med den språkliga förmåga man besitter, det blir en övning i att känna igen mönster.
Efter ett tag arbetar man fram ett antal strukturer för navigera i staden men det finns en risk att bekvämligheten i dessa system tar över och att man överger njutningen i att finna nya platser, att utarbeta nya vägar. Denna last, som kanske kan kallas bekvämlighet, blir allt mer sannolik när man färdas längre sträckor eller mellan a och b av ren vana. Långsamt växer staden ändå. Man förstår mer och mer av logiken. Och oftast är det vid denna tidpunkt, när man börjar förstå logiken i det system som nästan ändå finns någonstans där, som det är dags att bege sig. Det är då man tänker sig att man förstår hur de olika byggnaderna i staden relaterar till olika gator, hur olika utrymmen fungerar, vilka skiften i verksamheter längs gatan som pekar på vissa samband. Trots detta är man alltid en aning förvirrad när man beger sig utanför sina etablerade rutter. För i det finns alltid fenomen som avviker från det förväntade, händelser som inte verkar enligt de mer eller mindre sammanhängande regler man byggt upp för den byggda miljön.
Någon gång finns ändå längtan om att faktiskt förstå reglerna som är inbyggda i systemet som omgivningen utgörs av. Vid en viss tidpunkt uppstår en längtan efter exakthet vid navigationen men trots att precisionen ökar ju längre tid som går handlar det ändå om något annat, när väl staden blir stor nog går det inte längre att förstå allting. Det finns alltid okända områden men dessa känns mindre okända då logiken bakom dem är klar, det är mer en slags variation av känt tema än upplevelsen av en ny plats.
Detta problem är övergående. Det finns i dag metoder – tekniker – för att navigera, digitala kartor sammankopplade med GPS och gatuvyer. Men jag äger inte någon av dessa. Det är möjligt att aldrig behöva vara förvirrad. Men är det önskvärt?
It helped me see the world as I wanted it to be
Sometimes I walk home through a network of car parks
Just because I can
I love the feeling of being slightly lost
To find new spaces, new routes, new areas
I love the lack of logic
St Etienne - Finisterre
Det finns olika sätt att närma sig förståelsen av saker som egentligen inte går att förstå. Som stora städer. Det går att läsa kartor, analoga eller digitala och därifrån dra slutsatser om det som kommer att finnas framför dig. Man kan också försöka promenera i staden med eller utan karta, med eller utan vägledning. Vägarna man tar och därmed slutsatserna blir olika. För städer som är i besittning av ett utmärkt tunnelbanesystem är det ibland enklare att bara navigera utifrån tunnelbanestationer, staden blir till en mängd, av i sig, hanterbara områden. Man kan också försöka med buss eller bil men detta har jag väldigt ringa erfarenhet av. En annan metod är att cykla, det mest fantastiska är hur långt från där man vill vara man är innan man inser hur vilse man faktiskt är. Hur snabbt man rör sig på vissa gator och hur långsamt man rör sig på andra. Och hur detta förskjuter skalan upplevelsen. Och sedan stannar jag och tar fram kartan, cyklar vidare och någon minut senare är jag i princip vilse igen. Lyckligtvis kan jag oftast ändå lokalisera mig snabbt när väl stannar. Även här varierar svårigheten beroende på kvaliteten på de kartor man äger, stadens logik för ange en adress, ens egen förmåga att korrekt läsa de eventuellt existerande gatuskyltar eller angivelser som finns. Dessa faktorer är inte oviktiga, ty i vissa städer har inte alla gator namn. Eller om de har namn går de kanske inte att läsa med den språkliga förmåga man besitter, det blir en övning i att känna igen mönster.
Efter ett tag arbetar man fram ett antal strukturer för navigera i staden men det finns en risk att bekvämligheten i dessa system tar över och att man överger njutningen i att finna nya platser, att utarbeta nya vägar. Denna last, som kanske kan kallas bekvämlighet, blir allt mer sannolik när man färdas längre sträckor eller mellan a och b av ren vana. Långsamt växer staden ändå. Man förstår mer och mer av logiken. Och oftast är det vid denna tidpunkt, när man börjar förstå logiken i det system som nästan ändå finns någonstans där, som det är dags att bege sig. Det är då man tänker sig att man förstår hur de olika byggnaderna i staden relaterar till olika gator, hur olika utrymmen fungerar, vilka skiften i verksamheter längs gatan som pekar på vissa samband. Trots detta är man alltid en aning förvirrad när man beger sig utanför sina etablerade rutter. För i det finns alltid fenomen som avviker från det förväntade, händelser som inte verkar enligt de mer eller mindre sammanhängande regler man byggt upp för den byggda miljön.
Någon gång finns ändå längtan om att faktiskt förstå reglerna som är inbyggda i systemet som omgivningen utgörs av. Vid en viss tidpunkt uppstår en längtan efter exakthet vid navigationen men trots att precisionen ökar ju längre tid som går handlar det ändå om något annat, när väl staden blir stor nog går det inte längre att förstå allting. Det finns alltid okända områden men dessa känns mindre okända då logiken bakom dem är klar, det är mer en slags variation av känt tema än upplevelsen av en ny plats.
Detta problem är övergående. Det finns i dag metoder – tekniker – för att navigera, digitala kartor sammankopplade med GPS och gatuvyer. Men jag äger inte någon av dessa. Det är möjligt att aldrig behöva vara förvirrad. Men är det önskvärt?
10 Oct 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)