11 Oct 2008

I love the feeling of being slightly lost

I loved to draw when I was a little girl
It helped me see the world as I wanted it to be
Sometimes I walk home through a network of car parks
Just because I can
I love the feeling of being slightly lost

To find new spaces, new routes, new areas
I love the lack of logic

St Etienne - Finisterre

Det finns olika sätt att närma sig förståelsen av saker som egentligen inte går att förstå. Som stora städer. Det går att läsa kartor, analoga eller digitala och därifrån dra slutsatser om det som kommer att finnas framför dig. Man kan också försöka promenera i staden med eller utan karta, med eller utan vägledning. Vägarna man tar och därmed slutsatserna blir olika. För städer som är i besittning av ett utmärkt tunnelbanesystem är det ibland enklare att bara navigera utifrån tunnelbanestationer, staden blir till en mängd, av i sig, hanterbara områden. Man kan också försöka med buss eller bil men detta har jag väldigt ringa erfarenhet av. En annan metod är att cykla, det mest fantastiska är hur långt från där man vill vara man är innan man inser hur vilse man faktiskt är. Hur snabbt man rör sig på vissa gator och hur långsamt man rör sig på andra. Och hur detta förskjuter skalan upplevelsen. Och sedan stannar jag och tar fram kartan, cyklar vidare och någon minut senare är jag i princip vilse igen. Lyckligtvis kan jag oftast ändå lokalisera mig snabbt när väl stannar. Även här varierar svårigheten beroende på kvaliteten på de kartor man äger, stadens logik för ange en adress, ens egen förmåga att korrekt läsa de eventuellt existerande gatuskyltar eller angivelser som finns. Dessa faktorer är inte oviktiga, ty i vissa städer har inte alla gator namn. Eller om de har namn går de kanske inte att läsa med den språkliga förmåga man besitter, det blir en övning i att känna igen mönster.

Efter ett tag arbetar man fram ett antal strukturer för navigera i staden men det finns en risk att bekvämligheten i dessa system tar över och att man överger njutningen i att finna nya platser, att utarbeta nya vägar. Denna last, som kanske kan kallas bekvämlighet, blir allt mer sannolik när man färdas längre sträckor eller mellan a och b av ren vana. Långsamt växer staden ändå. Man förstår mer och mer av logiken. Och oftast är det vid denna tidpunkt, när man börjar förstå logiken i det system som nästan ändå finns någonstans där, som det är dags att bege sig. Det är då man tänker sig att man förstår hur de olika byggnaderna i staden relaterar till olika gator, hur olika utrymmen fungerar, vilka skiften i verksamheter längs gatan som pekar på vissa samband. Trots detta är man alltid en aning förvirrad när man beger sig utanför sina etablerade rutter. För i det finns alltid fenomen som avviker från det förväntade, händelser som inte verkar enligt de mer eller mindre sammanhängande regler man byggt upp för den byggda miljön.

Någon gång finns ändå längtan om att faktiskt förstå reglerna som är inbyggda i systemet som omgivningen utgörs av. Vid en viss tidpunkt uppstår en längtan efter exakthet vid navigationen men trots att precisionen ökar ju längre tid som går handlar det ändå om något annat, när väl staden blir stor nog går det inte längre att förstå allting. Det finns alltid okända områden men dessa känns mindre okända då logiken bakom dem är klar, det är mer en slags variation av känt tema än upplevelsen av en ny plats.

Detta problem är övergående. Det finns i dag metoder – tekniker – för att navigera, digitala kartor sammankopplade med GPS och gatuvyer. Men jag äger inte någon av dessa. Det är möjligt att aldrig behöva vara förvirrad. Men är det önskvärt?

No comments:

Post a Comment