Roppongi Hills Mori Tower, 360 view observation deck, Kohn Pedersen Fox Ass., 2003
Det finns en stor fascination för att se staden från ovan, att se ut över de mer eller mindre begränsande vyer som erbjuds oss alla. I alla städer jag besökt är möjligheten att se ned på den omgivande bebyggelsen något som upplevs som värdefullt. Det ger en överblick och kanske en vag känsla av förståelse för det man ser på, och det är sant vyn uppifrån kan hjälpa till att koppla ihop de olika stadsdelar och eller platser vi har besökt. Eller så erbjuds vi bara förvirring, för vyn från himlen svarar inte mot erfarenheten av att gå längs en något krökt gata.
Skydeck, Roppongi Hills
Frågan är också under vilka former vi erbjuds att besöka de platser där vi kan se ned på staden. Oftast betingar besöket en viss kostnad. Men det finns undantag, i Tokyo exempelvis Tokyo Metropolitan Government Office, eller de platser som erbjuder servering, oftast kan man besöka dessa platser utan att betala då deras kommsersiella struktur inte bygger på att du betalar för resan till himlen utan för det du konsumerar när du väl är där. Naturligtvis får du kanske inte tillgång till alla utrymmen.
Restaurant, Shingagawa Prince Hotel
Lyxen i att sitta i en skybar och dricka dyr drink efter dyr drink och se staden nedanför förändras och röra sig till något annat. Eller kanske bara äta.
Desssa rum vi befinner oss när vi närmar oss himlen säger något om tidsandan när de byggdes och för vem de är avsedda. Om du associerar till en Viking Line färja handlar det inte om ultimat lyx.
Sunshine City 60, Restaurant, Mitsubishi Jisho SEKKEI
Det finns dock en poäng med att komma ihåg att höjden man ser staden från inte är oväsentlig, högst är inte alltid bäst. Kommer man tillräckligt högt upp blir staden platt. All topografi försvinner, människorna blir för små för att synas utan blir till en massa, bilarna blir det rörliga element som dominerar utsikten. På vilken höjd denna känsla infinner sig varierar från stad till stad.
No comments:
Post a Comment