Staden går inte att förstå eller uppleva i sin totalitet, den är för stor, kartan representerar alltid något annat än det man faktiskt upplever, och detta bortom det uppenbara problemet med abstraktionen i sig. Kanske lär man sig att förstå ett system av gator genom att lära sig en serie av vägar genom nätverket. Men upplevelsen förblir alltid fragmentarisk, också utan att också tänka sig hur saker faktiskt ter sig på vägen mellan A och B. Och när jag väl har en eller flera olika vägar mellan A och B upphör man att utforska detta område om det ter sig likadant som de omgivande. Det finns ingen poäng, för att förstå och framförallt för att förståelsen ska vara meningsfull måste man abstrahera bort det som finns där ute och lära sig reducera detta till något enklare.
Det finns en lång historia av olika metoder för uppnå detta, vägar framåt till en extremt riktad beskrivning av verkligheten.
För när man kommer för nära det man studerar finns det en risk att man drunknar i mängden information man har samlat in. Att det man ser blir platt för att man faktiskt, inom ett begränsat område, testat att gå alla vägar, tittat på alla hus, sett alla möjliga affärer. Och sedan börjar man kanske intressera sig för det som finns bortom denna nivå.
Nu kan man naturligtvis invända att förståelse inte är något trovärdigt i sig om man inte antingen vill reduceras sig till en uppslagsbok. Förståelse saknar mening om du inte kan använda den aktivt för åstadkomma något. Inom vissa begränsade sammanhang.
En gång när jag var ung sökte jag ett språk för att beskriva staden. Och nu är jag här.
No comments:
Post a Comment